Uppsala Stadsbibliotek

Hur skriver jag ut?

Kulturspaning på Uppsala Stadsbibliotek av Ove Gidén

Jag sitter i stadsbiblioteket här i Uppsala och pratar med Albert. Han är bibliotekarie. Jag hade inte bokat tid i förväg så jag spontanfrågade om jag fick intervjua honom några minuter, ja ställa några frågor bara. Jag är nämligen ute på en kulturspaning och rakt på, jag har ingen susning om vad det är eller hur man gör. Jo susningar har jag väl om vad det är, men hur gör man? Som du säkert förstår är detta min första spaning och då är det också på sin plats att jag presenterar mig. Jag heter Ove, Bernt­-Ove och arbetstränar sedan mars, april på Initcia, ett företag som specialiserat sig just på såna som jag.

Men tillbaks till biblioteket nu. Längst bort på gågatan tar jag yttertrappans få steg i dubbla kliv, nickar till den tiggande kvinnan svänger nittio grader och för första gången går jag nu igenom den ombyggda entrén. Luftigt och ljust. Inga tunga dubbeldörrar. Man dras verkligen in lokalen. Medan Albert letar svar på min fråga om hur många titlar det finns att låna funderar jag på den där gigantiska tavlan i entrégången, visst är det Selma Lagerlöf till vänster men vilka är de andra?

– Trehundrafemtiotusen hör jag Albert säga, men då är det inklusive Knivsta.

Trehundrafemtiotusen böcker, filmer, tv-spel, tidningar, tidskrifter, musik, e-­böcker och talböcker. Wow!

– Hur många titlar har aldrig lånats?

Albert ser lite tvekande på mig så jag förtydligar:

– Alltså, aldrig överhuvud taget har lånats ut, nånsin.

Men så fattar jag, kön med besökare vid disken börja växa sig lång, de andra bibliotekarierna hinner inte med. Jag måste… Jamen självklart.

– Jag går en sväng och återkommer om en stund och kanske är du ledig då, jag har ett par frågor kvar.

Jag vill att det ska kännas, rent fysiskt att man kliver in i ett bibliotek, att nu träder du in i inte en myndighet utan något myndigt något vördigt. Nej, jag vägrar använda ordet ”respekt” men det är en annan tråd det, en annan delning. Till sånt är tunga dubbeldörrar perfekta. Men de är borta nu.

Och att det ska lukta bibliotek, funderar jag och vandrar en stund lite på måfå bland bokhyllorna. Längst in och till höger står runt ett bord åtta rejäla skinnfåtöljer. I en sitter en kvinna djupt försjunken. I vad ser jag inte, så jag går runt henne och då ser jag att det är sömn hon är försjunken i. I en annan sitter en man, rejält utsträckt och läser en dagstidning. Ingen verkar ta notis om mig. De är i sina världar precis som bibliotekarien på min hemma-bibbla vid Brantings torg, som svarade på min fråga:

– Varför ska man läsa böcker?

– Man kan försvinna in i en annan värld, svarade bibliotekarien.

Jag befinner mig i bibliotekets lyrikhörna eller kanske heter det poesihörna. På en hylla står några tidskriftssamlare jag plockar ner en och ser några små häften, jag plockar upp ett och läser ”Så varför haiku” Haiku, var det inte det som han Tranströmmer var så skicklig i fast det egentligen inte var äkta haiku han skrev, hör jag mig själv säga när några knackningar får mig att vända mig om. Utanför de två små och högt belägna fönstren står två småtjejer och kikar in, när de ser att jag ser dem knackar de några gånger till på rutan innan de fnittrande springer sin väg. Jag ska nog också gå, kanske är Albert tillgänglig nu. I ögonvrån ser jag kvinnan och jo, hon sover fortfarande.

Albert sitter ensam vid en skärm. Han verkar koncentrerad men jag kliver fram till honom i alla fall. Mycket riktigt, han är upptagen med att leta svar på min senaste fråga! Vilken kille! Jag blir bara så härligt glad av sånt engagemang. Men hur vi gör så får vi inget bra svar så vi släpper frågan om hur många titlar som aldrig varit utlånade.

– Av allt som man kan låna kan man se hur mycket som är utlånat en given dag?

– Javisst, säger Albert. Vi kan titta på idag. Idag, just nu är femtio tusen objekt utlånade från stadsbiblioteket.

– Femtiotusen säger jag och tänker mig en karta eller ett hologram över Stor-Uppsala där alla objekten blinkar till som transpondrar på flygplan. Från Bälinge till Jälla, Fålhagen, Nåntuna och Luthagen. Från Svartbäcken till Kåbo, Gottsunda… Kan man ana att vissa orter och stadsdelar är mer ”upplysta”?, eller nej, och där, i just den funderingen svartnade allt.

Jag reser mig upp tackar Albert och ställer en sista fråga:

– Vilken är den vanligaste frågan ni får?

– Hur skriver jag ut?, svarar Albert.

Ove Gidén, 6/7 2016